Stockholm

 

 

Något arbete hade inte Lars Hård efter fängelsevistelsen.
 Han försökte sig på försäljning, dock i mycket begränsad omfattning och utan resultat.

Han behövde ett arbete, men frågan var vad han skulle referera till, och till vem skulle han referera?
Visserligen fyllde både regementet och Långholmen en viktig funktion i samhället så därför borde dessa ha varit något att referera till, men nej, inte ville han låtsas om dessa vistelser och upplevelser.

Hans inre stolthet och trots bjöd honom att gå till arbetsförmedlingens avdelning för affärsarbete. Affärsavdelningen, här tyckte han nog en kort minut att han borde kunna få något arbete. Han kunde ju räkna och läsa. Han ljög om de senaste årens vistelser och sysselsättningar.

På arbetsförmedlingen träffade så Lars Hård en man som rekommenderade honom att gå till Ak för att få understöd.
 Mannen ifråga menade att det var bara att stå på sig och begära understöd så fick man det. Men man måste vara fräck och stå på sig, sade mannen.

Ak står för Arbetslöshetskommissionen och hette egentligen Statens Arbetslöshetskommission.
Denna tillsattes vid första  världskrigets utbrott då man befarade att stor arbetslöshet skulle uppstå som ett resultat av kriget.
 I början var detta endast ett rådgivande organ men när så arbetslösheten blev mycket omfattande mot slutet av kriget, och framförallt under mellankrigsåren, så blev Ak det allenarådande arbetslöshetsorganet.
 Ak bestod i ledningen av både arbetare och arbetsgivarrepresentanter för industrin. (10)

Arbetslöshetsutredningen, en statlig kommitte som verkade 1927-35,  (11) verkställde 1927 en arbetslöshetsräkning varvid 62000 män och 2000 kvinnor anmälde sig som arbetslösa. Här får man då ta hänsyn till smärre felmarginaler, såväl uppåt som nedåt.
Många människor som behövde hjälp kom kanske aldrig i kontakt med denna arbetslöshetsräkning, särskilt gäller då detta storstäder typ Stockholm. Ovannämnda siffror rörande arbetslöshet 1927 avser hela Sverige.

Lars Hård gick till Ak för att få bidrag. Han hamnade i en kö av utsvultna och dåligt klädda människor.
Några undantag fanns dock. Skygga och ovilliga blickar riktades mot varje ny som kom och ställde sig i kön. Man tycktes i kön ha uppfattningen att här kommer nu ytterligare en som man måste dela med.
Kanske trodde några rentav att de skulle få mindre ju fler som kom.
 För att komma ifråga för ett eventuellt bidrag så var Lars Hård tvungen att uppge bostadsadress. Här råkade han i bryderi då han ju inte hade någon egentlig bostadsadress i Stockholm.
Han fann för gott att uppge adressen till det hyresrum han för närvarande bebodde tillsammans med ett par andra "halvfigurer".

Lars Hård började nu sova ute om nätterna, oftast i ett gammalt bilvrak på ett skrotupplag.
 Han hade nämligen ej några mer pengar att hyra rum för.

Under denna tid av provisoriska natthärbärgen greps han ofta av ångest inför det faktum att han skulle komma att se sjaskig ut.
Kläderna blev säkerligen både skrynkliga och smutsiga. Rimligtvis kan man anta att kläderna efter en tid också började att lukta unket.
 Rädslan för att se sjaskig ut drev honom att till och med i skrotbilen ta av sig kläderna och vika ihop dem. Han ville för allt i världen inte se ut som en slashas. Det var en svår tid, men uppvaknandet var ändå skönt för honom då han nu lärt sig att uppskatta friheten. Känslan av att slippa vara inlåst är något storslaget för den som en längre tid varit det. Han fortsatte att varje dag gå och stämpla sitt kort på arbetsförmedlingen. Detta var nämligen en forutsättning för att få bidrag, och bidraget var nödvändigt om han skulle överleva utan arbete i Stockholm.
 Efter en tid av bidrag glömde han en gång att stämpla in på arbetsförmedlingen.
 Därmed drogs hans bidrag in. Tre veckor fick han sukta för att han en dag inte stämplade sitt kort.

Traskarlslivet, om möjligt sämre, blev nu så illa att han stundtals såg syner, förmodligen på grund av ren undernäring.
Någon gång smög han sig in i Frälsningsarmens matutspisning.
 Han var desillusionerad, svag och arbetslös och han hade inte  mycket kvar att hoppas på.
I detta läge som han nu befann sig skulle det ligga nära till hands att definitivt ställa sig utanför samhället ordningar och säga att "Nu skiter jag i det här djävla samhället!
 Dom skiter i mig så då skiter jag i dom också! Jag kan lika gärna sno det jag vill ha." Att bli tjuv eller bedragare, att försöka lura samhällssytemet, eller att skumma av överskottet hos de rika och besuttna, det är inga avlägsna tankar hos en svårt prövad och rotlös fattiglapp.
Man kan lätt komma in i tankegångar som man trots allt vet sig ha ett visst fog för, såsom att lagar och förordningar i huvudsak är till för att att skydda dem som har från dem som inget har. Inga långsökta tankar är väl det precis.
 Vem vet väl vad svält och fattigdom är? Stoltheten hindrar många gånger en människa från att ta emot allmosor, understöd eller bidrag.
 Detta oavsett om avsändaren är den ena eller den andra.
 Det är bittert att veta inom sig att man är hänvisad till bidrag och bidrag endast.

En dag helt plötsligt så träffade han sin far på gatan i Stockholm.
 Det borde kanske ha varit en chans på miljonen, men så hände sig i alla fall.
 Fadern hade åkt till Stockholm för att leta rätt på sonen och för att informera honom om att modern hade blivit svårt sjuk.
 Lars Hårds stolthet fick honom att säga att arbetet hindrade honom från att åka omedelbart, men han lovade fadern att han skulle komma senare.
 In i det sista så präglades han av  sin stolthet, in i det bittra slutet.
Kanske var denna egenskap en av hans dyraste gåvor vid sidan om hans sökande sinnelag.

Men stoltheten har sitt pris, och med svårt att svälja förtreten kan vägen bli lång och krokig, och svår, och tung kan bördan bli.

Vem hör väl en ensam gråta, och till vem kan han vända sig?

 

   Slutord