Statarlivet



-”Nästan alla torpare hade en svart kostym men av statarna var det inte många som hade något att byta med vid helgdagar och högtidliga tillfällen.
Fars kostym var trettifem år, han hade gift sig med mor i den, och i den fick han gå efter hennes kista.”- (1)

Inte skall man döma en människas levnadsstandard efter hennes kläder endast,
 men nog tjänar ovanstående citat ur Lars Hård som en verklighetstrogen fingervisning om hur statarlivet kunde gestalta sig
 i bara ett av de tusenden av olika skeden som ett människoliv kan innehålla, små bitar som fogas till ett liv,
 ty flera liv har vi ej att förfoga över. Som statare var det tvivelaktigt i vilken utsträckning man förfogade över sitt liv.
 Ett trist och enahanda liv var statarens lott, och en undanskymd plats inte bara i samhället i stort utan även i kyrkan.
På undantag kunde en statare få sitta ”längre fram” i kyrkan som då exempelvis en statare hade dött.
 Då kunde en statare få sitta på ”herrskapsbänkarna”.
-”Herrskapen iakttar en viss artighet mot döden även när den besöker statstugan.
Om patronen skall blotta sitt huvud för en statare så skall det vara när han ligger i kistan.”- (2)

 

Annars så var statarlivet många gånger ett liv på nåder.
 Ja annars, andan ja, som kommen från ett forntida trälliv, kanske även paradoxalt här.
 Undantagen var säkerligen både få och lätträknade.
Undantagen då en statare kunde få erkänsla och visad uppskattning för sig och de sina.
 Stataren skulle vara tacksam och ödmjuk. Vad f-n hade då stataren att vara tacksam för?
Varför i hela fridens namn skulle han vara ödmjuk?
Skulle han vara ödmjuk för att han slet minst sex dagar i veckan för att familjen skulle kunna överleva?
Skulle stataren vara tacksam för att han medverkade till att godsägaren bereddes möjlighet till ett mäktigt liv i överflöd,
ofta genom, och tack vare, statarnas arbetsinsatser?

Det svenska statarsystemet tillkom på 1700-talet och avskaffades först år 1945.
 Det uppstod i och kring Mälardalen (Södermanland) och var som mest utbrett i de sydsvenska jordbruksbygderna.
Statarsystemet förekom ej i Norrland. Det fanns flest statare runt 1920.
Statarna var en storgodsföreteelse, även om enstaka större bondgårdar kunde ha statare.
Statarna var som regel gifta och anställdes familjevis, då även hustrun förväntades att arbeta.

Socialstyrelsen gjorde 1920-22 en undersökning om löne- och arbetsförhållanden inom det större jordbruket i Sverige.
De undersökta egendomarna representerade vid den tiden cirka en femtedel av svenskt jordbruk.
Av de olika arbetarkategorierna utgjorde då fortfarande statarklassen hela 53% av arbetsstyrkan.
Detta skall då ses mot bakgrunden av att den (3) obesuttna,
icke markägande befolkningen, starkt reducerades vid denna tid.
Man kan härav dra slutsatsen att statarklassen var av synnerlig vikt för de jordägande.
Säkerligen var statsystemet ett förhållandevis billigt medel att utnyttja för att hålla sig med arbetskraft.

 

Kosten var inte särskilt varierad.
 Enformigheten tog sig uttryck i att det huvudsakligen rörde sig om ett fåtal ingredienser: potatis, fläsk, sill, potatis & potatis.
Kanske förekom det även en och annan kålrot eller rova.
 Sommarhalvåret kunde i alla fall muntras upp med en del egenodlade primörer,
 grönsaker som morötter, ärtor, rädisor och rödbetor.

 
På grund av sitt relativt isolerade liv visste statarna inte om något annat.
Man fogade sig och levde därefter.
Lars Hårds tidigaste minne var att en sotare höll honom i sitt knä och tuggade Lars Hårds mat åt honom.
Det lär ha varit ett vanligt inslag i statarhemmen att man hjälpte barnen att tugga maten.
Detta var då före det att barnens egna tänder vuxit fram.

Men vad gjorde väl det, eller som gamle
Hård kunde uttrycka det: -”Ni staplar opp lite billiga grejer kring väggarna ni också och lever er in i dem. (4)


Det var inte mer med det. Förmodligen var denna okomplicerade syn på tillvaron utbredd bland statarna.
Lars Hårds far framhöll ofta människans obetydlighet i tillvarons allt.
Och fadern hämtade ytterligare bränsle för denna sin uppfattning i ”Världens under” av Flammarion.
Flammarion var en fransk astronom och populärvetenskapare som levde under senare delen av 1800-talet.
Han har författat många populärvetenskapliga tidskrifter och böcker.
 Flammarion grundade också ett av världens mest populära vetenskapliga sällskap,
Societe Astronomique de France.
 Såvitt mig bekant är kan Fridegåårds hänvisning till ”Världsrymdens under” vara en felaktig hänvisning.
Dock utgavs här i Sverige 1888-89 en bok av Flammarion med titeln ”Atmosferens under”. (5)

Ett av faderns favorituttryck som han inspirerats till av Flammarion var
-”Vad betyder väl en människa, inte mer än en flugskit.”- (6)

Ofta avbröt fadern en diskussion med ett citat ur Flammarions bok.
Det var för honom en kunskapens källa som ändå i många avseenden måste ha gett honom en känsla av trygghet,
 då han blev påmind om människans litenhet i universum.
Därmed var det kanske lättare att anpassa sig till svårigheter och orättvisor.
Lars Hårds farfar hade kommit från Ryssland.
Vad han varit där framgår inte i boken.
Troligt är nog att denna vetskap på något sätt gör att Lars Hård får om möjligt svårare att identifiera sig med statarklassen.
 Faderns citat från den astronomiska kunskapskällan påminner Lars Hård om att det finns liv och verksamhet
kanske även bortanför statarstugans låga boning.
 Allt är inte vid hemmet och ändlös finner så Lars Hård att livets och kunskapens bana sträcker sig.














Fem av sina ungdomsår tillbringade Lars Hård med att rykta kor i ladugården.
Djur tyckte han om.
 Kanske var det för att de, liksom han själv, var offer för, och utsatta för, makt och förmyndarskap.
Det fanns dock en tillflyktsort i den annars så grå och trista miljön. Det var naturen.
Det var en tillflyktsort över vilken sällan eller aldrig någon människa utövade förmyndarskap eller vakthållning.
 Det var en plats där man kunde älska, drömma, och glömma.
Naturen var hel, ren och orörd i väldigt stor utsträckning.
 Här fanns inga spår av människors ondska eller tarvlighet.
Skog och sjö, äng och dikesren, backe och berg, gräs och snår, var alla platser där man med flickvänner
eller andra kamrater kunde lugnt sjunka ned för att leva, drömma, eller bara finnas till, bara vara.
Kanske det i ungdomskärlekens hetta ändå många gånger var lätt för Lars Hård
 att glömma de trista och gråa vardagsvillkoren.

Att bara se, känna, höra och lukta på varandra, lämnar inte mycket övrigt att önska för stunden.
Kanske snuddar man här vid en anledning till varför Lars Hård tycks ha ett så utpräglat intresse för kvinnorna, och flickorna.
Långa och hårda och svåra var ofta arbetsdagarna.
Var finns väl de dagar när man bara ligger i famnen hos sin, för tillfället, käresta eller flickvän?


























Men långa var arbetsdagarna. Från år 1910 finns officiell statistik över arbetstiden inom jordbruket.
En kördräng arbetade sommartid minst tio timmar per dag, en djurskötare minst tolv timmar per dag,
och härutöver kom då att kördrängen efter fullgjord körning skulle rykta och utfodra hästen.
Ofta började arbetsdagen redan vid fyratiden på morgonen och efter att ha haft en lång rast
eller flera raster så slutade man arbetet först på kvällen vid sjutiden, ibland klockan åtta eller senare. (7)

Djuren måste skötas och tillses varje dag i veckan, alla veckor och alla månader, oavsett årstiden.
Trots att man 1919 införde så kallad åttatimmarslag så lyckades politikerna kompromissa
till den grad att jordbruksarbetarna kom att stå utanför denna nya lag.
 Åttatimmarslagen gällde endast industriarbetarna.
Först år 1937 kom en maximitimmarslag som angav tio timmar som maximal arbetstid per dag för djurskötare.

 Emellertid var kompromisser, och undantag från gällande bestämmelser,
vardagsmat när förhandlingar någon gång rörde jordbruksarbetarna,
så trots att en förbättring kunde skönjas i statistiken så visade den aldrig med än en del av verkligheten.
Den politiska utvecklingen, demokratiseringsprocessen,
rörde sig så sakteliga under mellankrigstiden mot ett allt större socialt medvetande.
 Kontakter människor emellan ökade, och utbudet av information likaså.
 Fler och fler författare och skribenter framträdde nu från en arbetarmiljö.

Autodidakterna, de självlärda, med sina rötter och sin själ fortfarande kvar i arbetarleden,
vissa från statarhem och torparstugor, och andra från industrier och verkstäder,
 de kom nu alltmer att visa sig på den litterära scenen.
 Mer och mer såg man också från denna grupp författare och skribenter i både veckopress och dagstidningar.
Många av de allra tidigaste arbetarförfattarna blev aldrig kända för eftervärlden.

 Dock tjänade de sina samtida medmänniskor på ett utomordentligt gott sätt genom bl a upplysning och information,
men dessutom som inspiratörer och stundtals kanske också agitatorer.
De kunde informera om rättigheter, de propagerade och argumenterade mot olika orättvisor,
och väckte på dessa sätt successivt ett medvetande, en medvetenhet,
hos arbetarbefolkningen som kom att innebära början till slutet för samhällsyttringar av typen statsystemet.
 Statarna var nu äntligen på väg att få ett människovärde såsom andra samhällsgrupper före dem. 

En av de viktigaste och tidigaste arbetarförfattarna var utan tvivel Alfred Pettersson alias Alfred Kämpe.
 Hans kärva realistiska noveller, romaner och sociala skådespel var blott en sida i hans väsen.
 Flera av hans skildringar speglade statarlivet och herrgårdsmiljöerna.
 Han hade själv varit dagsverkare och jordbruksarbetare och visste vad det var för slags liv man levde på landsbygden.
 Han skrev för arbetare om arbetare.
 Lantarbetarförbundet, syndikalister och socialdemokrater hjälptes alla åt med att distribuera vad Alfred Kämpe skrev.
 I första hand gällde detta oftast de politiska skrifter han skrev,
 men även hans noveller och romaner nådde på liknande vägar ut till arbetarpubliken.
-”Frånsett öreskrifter, tjugofemöresböcker och rena kolportageromaner blev Kämpes jorbruksarbetarberättelser
 och statarskildringar den första skönlitteratur som vann större spridning bland lantarbetarna.”- (8)

Tyvärr har Alfred Kämpe ej ihågkommits av eftervärlden.
Ej heller har han särskilt väl uppmärksammats eller firats,
inte ens i de kretsar där man kanske rentav har honom att tacka för mycket av de förändringar som ändå blev av successivt,
 frammanade och stimulerade av just skribenter som Alfred Kämpe.
Här finns ju säkerligen många av den moderna arbetarrörelsens rötter i sin mylla.
 Man skulle ju kunna tro att fler av hans alster skulle ha tryckts upp i nyutgåvor eller minnesskrifter.

 Vid hans död år 1936 hade nya författare dykt upp som av olika anledningar kom att betraktas som de egentliga statarskildrarna.
 Statarskolan var nu född.
Jan Fridegård, Moa Martinson, Ivar Lo Johansson m fl kom att betraktas som de egentliga statarskildrarna
vilka av eftervärlden också fått del av äran att ha medverkat till statarsystemets avskaffande.
Många skribenter och författare kom från liknande miljöer.
 Den i breda lager populära författaren Bernhard Nordh föddes 1900 i Björklinge norr om Uppsala.
 Mamman var den ogifta pigan Selma Bolin från Strömsbergs bruk i Tierp.
 Fadern till Bernhard var sonen i huset där hon tjänade (Johan Olsson) så något giftermål var ej tal om.
 Selma träffade på sin nästa arbetsplats en statare, Johan Nordh, som hon gifte sig med.
 De flyttade till Strömsberg där de tog stat. Johan Nord adopterade då hennes son Bernhard.
 Sammanlagt skrev Bernhard ett trettiotal romaner av vilka flera sålde 100.000 exemplar.
Detta var mycket stora upplagor på den tiden.
 Dock var vägen till hans litterära framgångar en brokig stig.
Som rallare förlorade han sitt jobb då han deltagit i en strejk för åttatimmarsdagen.
Inte blev hans arbetssituation bättre av att han sålde tidningarna Syndikalisten, Brand och Stormklockan.


 
Mer om Lars Hård


Fängelset