 |
 |
|
 |
 |
Fåfänglighet och förgänglighet
Bland blå och grå och bolmiga skyar
bland små och grå vidunderliga byar
och över allt är längtan och törst
och över allt vill minst va störst
Men utbränd eld och mörknad
sol
lämnar blott aska och nattviol
och intet blir kvar till att knoppas
ej ur uppfyllda drömmar man hoppas
och flyga så långt såsom
vingarna bär
man flyger ej mer, man är där man är
sjung se’n så mycket som nå’nsin du orkar
du tappar din själ, ditt hjärta och torkar
och innan man hittar det goda och sköna
är risken stor, det blir brunt det gröna
det vissnar och multnar och dör
en blomma blir jord,
en jord vi förstör.
by
Kjell Wrigman,
1976
Lyckosus
Sommar, med en doft av hav
ren och ljuv och utan krav
smeksam hand min mage smeker
gulnäbbad mås omkring oss leker
sol och vind och saltstänk
tång och trä och solblänk
kroppar två i kustbandsland
förenar sig, går hand i hand
ögon, kinder, hals och hår
armar, händer, ben och tår
kvällsbrisen
pockar och smeker
kvällsbrisen lockar
och leker.
by
K Wrigman,
1976
och stundtals en lukt utav lådor med torsk
och stundtals ett durrande dån utav dieslar
och stundtals en smäktande smekande vind
och vällande vågor höga som hus
och brådjupa vatten, ljudboj i natten
och gnistrande fiskstim som flyr bortom tratten
och stundtals med åra och årtull
och stundtals av plast med styrhytt och mast
och stundtals med last på däck surrad fast
och trålgarn, tinor och träbåt
och stövlar, lanternor och tjära
och alltid är havet så nära.
[ Publ i Bohusläningen 21 juli 1976 ]
2012-12-01
och skåda mot bryggan ut
och se varje våg rulla in
för att brytas mot sten och sand
med en aning av tidens tand.
16 januari 2010,
by Kjell Wrigman
SOMMARKVÄLL
Ack det skymmer på
så sakta
men ändå
denna sista
av ljusa kvällar
så hård
att mista
och ännu en dag
närmare min kista
begravning och
spadtag.
av Kjell Wrigman
publicerad i Örebro-Kuriren
26 oktober, 1966
att visa och tänka och sjunga
Inte kan och förmår väl jag nå’t av vikt
nu när huvud och axlar känns tunga.
I ynglingaår, och med öron på skaft
då hade jag nog orkat med
att skriva en visa, en vers eller två
till att sjunga och glädja dig med
för nog vore det bättre, du, jag och ni
om vi kunde hjälpa varandra
med personal och med studier och pli
att gagna de unga och gamla.
- - -
