När boken om Lars Hård först kom ut år 1935 så möttes den av en kritikerstorm. Kanske kan detta tyckas märkligt med dagens mått mätt, något beroende på var du befinner dig i samhället. Dock är regelmässigt var tids, och var epoks, ledande personligheter känsliga för allt som kan uppfattas som ifrågasättande, kritik, anmärkningar etc. Det spelar ingen roll om det är en myndighetsperson, en för tiden upphöjd kriminolog, en statsminister eller en vid tiden aktad och upphöjd litteraturkritiker. Du kan läsa Animal Farm av George Orwell, Grisjakten av P C Jersild, Röda rummet av August Strindberg, eller helt enkelt se dig omkring i samhället, med öppna och kritiska ögon, så ser du hur "upphöjdhet", makt och inflytande, med ett slags automatik ger korruption i något avseende, eller korrupta tendenser såsom att undanhålla fakta eller dölja oegentligeheter i den egna kretsen. Det finns avgrundsdjupa differenser vad gäller perspektiv och värderingar mellan medmänniskorna i allmänhet och den "upphöjde" och hans sfär av likar.
Få böcker i vår litteratur har väckt en sådan anstormning. Man kallade boken för tarvlig, kriminell, brutal realism och en bok om en lymmel och drulle. Idag kan vi ju dra på munnen åt dessa invektiv, men tiderna förändras och omdömena med dem.
Några av de få litteraturskribenter och kritiker som uppskattade boken om Lars Hård var Anders Frostenson, Knut Jaensson, Elmer Diktonius och Hagar Olsson.
Säkerligen var Jan Fridegård påverkad av Alfred Kämpe som skäligen måste anses som vår verkliga pionjär vad beträffar statarskildringar. (12)
I en liten krets som bildades kring författarinnan Elisabeth Högström-Löfberg, under åren före publiceringen av Lars Hård, så finner man namn som Lo-Johansson, Kämpe, Fridegård, Grundström och Frostenson.
Boken om Lars Hård bygger huvudsakligen på självupplevda händelser och erfarenheter. Emellertid kan det här vara på sin plats att poängtera att Fridegård ej har suttit i fängelse. Däremot så hamnade han likt huvudpersonen Lars Hård i en s.k. tvångsarbetsanstalt, och under liknande förutsättningar.
För den svenska publiken har Fridegård med sina statarskildringar varit en oerhörd tillgång, särskilt då som den allmänna uppfattningen har varit att skildringarna är så precisa, så verklighetstrogna. Detta då sagt av människor som visste vad statarlivet var för någonting. Med en god psykologisk skärpa och empati så har Fridegård skildrat en utanförstående individ, en asocial människa, hans känslor och tankar och kamp genom livet.
Eftervärlden har härigenom fått en möjlighet att ta del av ett för Sverige viktigt historiskt skede och skeende, en verklighet som en gång tyvärr fanns i Sverige, och det under mer än hundra år. Det var en tid som vi verkligen får hoppas inte kan komma tillbaka. Det var en tid då det för stora skaror människor inte var så stor skillnad mellan träldom och frihet. Oerhört många flera människor än man kan tro har sina rötter i denna statarmiljö, och bär därmed på ett socialt och kulturellt arv, ofta ovetande om denna omständighet.
Fridegårds sätt att skriva går tillbaka på en naturalistisk tradition av typ Strindberg, exempelvis i Tjenstekvinnans son. Hos Strindberg möter vi också en av de tidigaste representanterna för statarkollektivet, betjänten i dramat Fröken Julie.
Avslutningsvis är det viktigt att poängtera att romanen Lars Hård, förutom att vara en självbiografisk skildring i proletärdiktningens tradition, är ett fint exempel på en precist gjord konstnärlig skildring och ett fint dokument av en del av det gamla Sverige, en bit historia och samhällsskildring på samma gång. Boken har idag en självskriven plats i svensk litteratur och förhoppningsvis även i svenska hem. Bokhyllor finns ju i de flesta familjer nuförtiden "gudbevars" och böcker är ju de bästa, och framförallt mest lämpliga, föremålen på en sådan plats. Eller hur?
Det här är en bok som vi alla behöver läsa, kanske även du. Det handlar mycket om att vara människa.
Epoker och diktare 2, Lennart Breitholz, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1972
FOCUS, Focus Uppslagsböcker AB, Stockholm 1974
Lars Hård, Jan Fridegård, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1973
Litteraturhistoria, Hans Lindström, Natur och kultur, Stockholm 1965
Litteraturlexikon, Svensk litteratur under 100 år, Natur och Kultur, Stockholm 1974
Litterär teori och stilistik, Peter Hallberg, Esselte Studium, Göteborg 1972
Ny illustrerad
litteraturhistoria
Fem decennier av nittonhundratalet, Erik Hjalmar Linder, Natur och
kultur, Stockholm 1966
Statarna i litteraturen, Lars Furuland, Tiden-Barnängen, Stockholm 1962
Svensk uppslagsbok (band 2, 9, 10, 27) Förlagshuset Norden, Malmö 1947-53